Att tänka på

Är mycket nöjd med min onsdag. Förutom att det inte blev så mycket plugg som det var tänkt. Mer beställande av en plattång jag ögnat på o suktat efter länge o äntligen bestämt mig för plus lite BUS till min bleka lekamen. 
Fick till ett tidigt träningspass med min bästa (och enda) svägerska. Kom t.o.m på att ta med en smoothie till efter passet för att inte krevera av hunger. 



Här ska brännas! Tar i från tårna! 

Har planerat att köra denna och nästa vecka med Steg 1 i Olga Rönnbergs träningsbok Styrka för kvinnor och sedan gå på Steg 2. Känns toppen att ha hittar lite motivation o att åtminstone göra 2-3 styrkepass i veckan. Hoppas se goda resultat i slutet på juni då man ska vara tärna. 


Nu till något lite viktigt. Imorse satt jag o A o åt frukost o då tittar hon på mig (som lagt mig med blött hår o varken fått på mig smink eller kammat mig) o säger, 
-"mamma har du gjort dig så fin i håret?"
- Tycker du det? 
-ja du har gjort dig jättefin i håret. 

Och då, istället för att gå dit man alltid går när man får en komplimang (typiskt kvinnligt?) o säga, "nä me än lilla vän mamma har ju inte ens kammat sig, nej fy så jag ser ut"! Så tog jag den andra vägen o sa "tack va snäll du är som säger så, vad glad jag blir". Ni vet en treåring har inte lärt sig "ljuga" om sådana saker, hon tyckte det o det kom från hjärtat. Om jag inte tar åt mig av det så lär jag ju henne att det där med komplimanger, det är inget man ska bry sig om, slå bort det. 
Varför fungerar många så? Jag vet flera i min närhet som har oerhört svårt att klappa sig på axeln och säga att "fan, det där gjorde jag bra" eller "ja idag fick jag faktiskt till frisyren riktigt fint". 
Det ska alltid slås ifrån o säga att "jo helt ok men kunde vart bättre, finare, starkare" osv. Som inte vågar stå för sig själva! Jag vill att min dotter ska kunna vara stolt när hon gjort något bra och inte gräva ner sig helt när något gått mindre bra. 
Jag hoppas att jag ska kunna förmedla till henne känslan av att man duger, oavsett om man är uppsnoffsad till tänderna eller sitter okammad vid frukostbordet. 

Att min åsikt räknas och att jag förtjänar att klappa mig själv på axeln när jag gjort något som känns bra för mig. 

I love me, just the way I am!
❤️❤️❤️

Köss

Kommentarer
Postat av: Natalie

Så jävla bra sagt Sofia och så sant. Jag/vi är väldigt öppna och går nakna (hemma) rätt ofta. Jag får många frågor från min 7 åriga tjej. "Kommer min mage också se ut så när jag har fått barn?" " Varför hänger dina bröst?" mm mm och det enda vi egentligen som föräldrar (enligt mig) kan göra är att vara då naturliga och öppna med det som möjligt. Alla kroppar ser likadan ut och det finns inget rätt eller fel.
Jag minns när jag först fick frågan från min dotter just om magen. Hon tittade på mig lite försynt och sa att min mage var lite tjock. Då sa jag att nej min mage är inte tjock, den har bara haft 2 barn i sig och då kan den se ut såhär. "Mamma tycker hon är jättesnygg och älskar sin kropp"

Det är min förbaskade skyldighet att se till att mina barn mår bra i sina kroppar, även det betyder att jag måste ljuga ibland. För tro mig, samtidigt som jag bedyrar min kropp för min dotter så tänker jag "fasen vad hängigt, flötigt och tjockt det blivit". Men det får jag ju absolut inte låta dem veta. Men det riktiga jobbet börjar ju faktiskt med en själv.
Just nu kan jag komma undan med att ljuga. Men förr eller senare kommer ju självlänslan (brist på) lysa igenom och det är ju först då vi själva, speciellt vi mammor/kvinnor trivs bra med oss själva som vi kan förmedla det vidare.

Oj vad långt det blev :-) blev tagen av det bra inlägget! På tiden att vi blir starka innefrån och ut!

2015!!! Nu kör vi!

2015-02-18 @ 23:19:41
Postat av: Natalie

Många stavfel men skyller på ett brinnande engagemang i denna fråga :-D

2015-02-18 @ 23:21:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0